Zelma & Lensia<3

Fuck alla som håller på, ni har ingen aning om hur jag jobbat, hur jag lever och vad jag vill!

Jag heter Zelma och är 13, för 3 år sedan, när jag var 10 så fick jag min första ponny, Rasse, han var det perfecta hästen jag kunnde få DÅ, han är, eller ja va,  en ponny med bus, det är den ponnyn jag trillat av mäst och kunnde minst på när jag började rida. 

Jag åkte av och åkte av, han skenade med mig hejvilt när han ville hem, jag trillade av men hoppade upp igen.

Han hoppade 50 cm när jag var "klar" med Rasse så hade vi hoppat enstaka hinder på 1.05 det var högt då (Rasse var en c-ponny). Rasse fick vi ta bort pga en skada som inte ville läka, han var född 1995 så han blev 17 år, när vi fick ta bort han så mådde jag kasst, jag grät i säkert 6 månader, det var min trygghet, min säkerhet och min kärlek som hade lämnat mig och jag klarade mig kasst, men som tur va så ca 5 månader innan så hade vi köpt Wilda, men Wilda är mammas ( lite min, ska ta över henne sen när jag ska till stor häst) häst, sen så fck jag Jojo 1 månad innan, så vi hade 3 hästar innan Rasse togs bort, jag kan gråta en idag för att jag saknar min guldklimp så mycket, min Rasse som hade lärt mig så himla mycket, vi hade bara startat LC men när jag ibland tränade för mamma så låg det på 1 meter och på träning 80-90 men mamma och jag visste att Rasse kunnde, han hade snigen fart och var ganska så döv i mun och skänkel men han hoppade i ALLA lägen det blev skutt som gick rätt upp i luften och vissa som blev alldes för långa, men han ställde upp i vått och tårtt! 

Tillochmed på slutet under "till frisknaden" ( Som inte hjälpte något) så fick jag skritta och trava, tillochmed då kunnde han skena, livs glädjen fanns alltid i honom, just nu så skriver jag med tårar i ögonen!

Sen var Rasse borta och inget kunnde göras, säga hejdå föralltid på sjukhuset är en av det jobbigaste stunderna i mitt liv lixom " Hejdå Rasse vi kommer ALDRIG att ses igen!" så sjukt jobbigt han visste inget och tur är väll det, men man har endon så jäkla dåligt samvete, men då så hade jag Jojo som inte heller kunnde särskilt mycket, han hade tränat 1.20 sades det men nej, han hade som max och då MAX hoppat enstaka hinder på 1.10 meter, jag provred och hoppade 80 cm, han var hur bra som helst. 

Vi fick hem Jojo och där började det igen, jag red och "levde i stallet" dom första månaderna, jag tog Jojo ifrån 70-80 till  1.20 han löshoppade 1.40, men det stämde inte mellan mig och Jojo helt så för kanske 1 månad sedan 3 veckor så åkte Jojo ifrån mig, hjälten som hjälpt mig igenom " Rasse deppen"  och hjälpt mig en massa i ridningen jag har blivit grymt mycket bättre, vi startade en 1.05 och några P70 i fälttävlan!

Jojo bor hos en jätte fin tjej och det går super med dem, de har varit på läger och hon är jätte glad över min " Hjälte":)

Sen får 2 veckor sedan så fick jag Lensia, den mest underbararaste hästen i världen, hon hoppar i alla lägen trots att hon är 5 år (2007), hon är tävlad LA Dressyr 60 cm fälttävlan (med mig)  & LC hoppning (med mig).

Vi tränar 1 meter (LB) men hon kommer att gå MSV senare med den viljan hon har.

Hon kan jätte många skolor, rygga, skänkelvikning, ja mycket mer:)

Så ni som säger att mitt liv är tipp topp, det är det just nu, men det har inte alltid varit så jag har jobbat och jag har haft den turen att få dessa föreldrarna som förstår en som vet var jag vill och hjälper mig i vått och tårtt!

Jag har jobbat, svettats, gråtit ( av lycka och av sorg) och jag har haft tur, alla har det inte så bra som jag, ett nybyggt hus, 2 hästar 1 hund och 1 katt, kalla mig bortskämd, kalla mig en massa skit men något ska ni veta, jag bryr mig inte, jag har MÅNGA som älskar mig för den jag är och inte för den DU tycker att jag ska vara!